Eva Moberg som är dotter till Wilhelm Moberg är och förblir en kontroversiell författare och debattör som berör och upprör många läsare. Eftersom vår serie "Gud som terrorist" mest handlar om hennes kritik av gamla testamentets (GT:s) Gud ansåg vi det mycket lämpligt med en publicering av hennes essä. Vi fick hennes och Ordfront Magasins tillåtelse att återge denna artikel från Ordfront Magasin 1-2/2000. Hon har fått priset (eller utskällningen) "Årets förvillare" av föreningen Vetenskap och Folkbildning – där jag själv är medlem – "för sina vetenskapsfientliga idéer och sitt okritiska propagerande för pseudovetenskap såsom telepati, healing och andra aktiviteter inom new age". Tidskriften Sökaren har hyllat hennes publicistiska alster med Sökarens "Klokpris". Faktum är dock att mycket av det hon skriver härnedan kan återfinnas i till exempel vår artikel "56 Invändningar mot kristen etik och teologi" som även finns på HEF-V:s hemsida.

Ur Botulf nr 5/2001

Starka krafter vill tydligen att vi alla ska läsa Gamla Testamentet. Det har satsats 67 miljoner av våra skattemedel och tjugosju års arbete på att överföra det till modern svenska. Marknadsföringen är fullt modern och pådraget stort i alla medier. Statsministern överlämnar högtidligt boken till riksdagens talman och påstår att den är "vår värdegrund". Har han verkligen läst den? Och vad är syftet med det hela? För att få svar på den frågan har jag med viss självövervinnelse läst boken. Den här artikeln handlar inte om översättningen utan om innehållet.

Den handlar också enbart om det Gamla Testamentet, här förkortat till GT, som utgör tolvhundra sidor av drygt femtonhundra. När man läser GT blir det solklart varför Jesus av Nasaret främst drog till sej stora skaror av kvinnor och slavar. De hade nämligen ingenting förut – hade i varje fall inte haft något på mycket länge. GT riktar sig helt och hållet till män. Det är ett förbund mellan Israels män och Jahve, Herren. I utbyte mot total trohet och lydnad skänker han dem krigslycka, mark och fruktsamhet.

Det börjar som bekant med att Eva skapas av Adams revben för att han ska få lite sällskap. Sen blir hon skuld till alla världens olyckor och lidanden, därför att hon har ätit av Kunskapens träd. Grunden är lagd. Trots att hon hädanefter skall föda sina barn i stor smärta så visar det sej vara männen som får barn i GT. Ett otroligt antal män som blir fäder räknas upp, och det är bara pojkar som föds. Abraham ska lära sej att lyda, och därför kräver Herren att han ska elda upp sin enda son. Abraham ställer upp på detta, men när han visat sin lydaktighet slipper han fullfölja offret. Herren vet nu att han kan lita på Abrahams absoluta underkastelse.

Herren kräver omskurna män, det är tecknet på hans förbund. "En oomskuren av mankön, han skall utrotas ur sin släkt". Herren håller styvt på förhudarna. Vid något tillfälle kräver han tusentals förhudar för att ge sitt folk segern. Kananéerna var inte fiender till dem, men Herren lovar helt sonika deras land till Israels barn, och på vägen dit hjälper han dem att krossa otaliga stammar och folk till sista man.

Israels barn uppfyller tappert alla hans krav. De "låter ingen slippa undan", de "lämnar inte sten på sten". När deras härförare Josua gjort en grushög av landet Ai, slaktar tolvtusen man på en enda dag och hängt upp kungen på en påle så gör han ett altare och tackar Herren. På dem som försöker fly från Israels barn låter Herren stora stenar falla ner. Fem kungar från erövrade stammar hålls fångna i en grotta, tills Josua kallar fram sina mannar och uppmanar dem att trampa på kungarnas halsar. Sen förmanar Josua de sina sålunda: "Var inte rädda, fäll inte modet! Var tappra och starka! Så skall Herren göra med alla fiender ni kämpar mot". Därefter låter Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem pålar.

Allra viktigast för Herren är dock varken lydaktigheten eller hänsynslösheten i strid. Det är att han får vara "Den Ende". Svartsjukan är hans mest framträdande drag. Med tanke på alla de gudar och gudinnor som måste utrotas innan han kunde bli Den Ende så måste givetvis uthålligheten i utrotning backas upp av en ofattbart stor svartsjuka. Redan i ett av budorden till Moses gör han helt klart vad som ska gälla på den punkten; inga andra gudar får förekomma, ty "jag är Herren din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig".

Om de bara lyder honom i allt lovar han dem att driva undan alla folk som ligger i vägen. "När Herren, din Gud, överlämnar dem åt dig och du besegrar dem, skall du viga dem åt förintelse. Du får inte sluta förbund med dem eller visa skonsamhet mot dem – Du skall uppsluka alla de folk som Herren din Gud överlämnar åt dig – visa dem ingen förskoning".

När de har erövrat ett folk får de inte ens fråga efter vilka gudar det folket har haft. Om det så är en bror, en son, en hustru eller dotter, som försöker locka mannen till en annan gud, så kräver Herren enligt Femte Moseboken att han icke visar någon skonsamhet, "utan ta hans liv. Du skall själv vara den förste som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra på samma sätt. Du skall stena honom till döds därför att han försökte locka dig bort från Herren".

Svartsjukan är också huvudmotivet till hans förbud mot rasblandning. Israels män får inte beblanda sej med kvinnorna i de erövrade länderna och de får inte ge sina döttrar åt deras söner – "eller ta deras döttrar åt dina söner. De kunde ju förleda dina barn att avfalla från mig och tjäna andra gudar, så att Herrens vrede flammar upp och han genast utplånar dig. Nej, så skall ni göra med dem: riv deras altaren, krossa deras stenstoder, hugg sönder deras asherapålar (gudinne-symboler) och bränn deras gudabilder".

Krönikören Esra bekänner längre fram att israeliterna ändå inte har varit tillräckligt rasistiska för att Herren ska bli nöjd. De har beblandat sig med kvinnor från andra folk. Vår skuld är stor, säjer Esra, sliter sitt hår och sitt skägg och kastar sej gråtande inför Guds ansikte. Herren befaller då alla i städerna som tagit sej främmande kvinnor att infinna sej på en bestämd tid i varje stad för att rannsakas. De namnges i långa rader. Alla de främmande kvinnorna blir fördrivna med tillhörande barn. Nehemja, som senare ska bygga upp Jerusalem, vill att Herren ska räkna honom till godo att han varit nitisk med etnisk rensning och kommit på vissa barn att tala främmande dialekter.

Med tanke på att denna bok har kallats vishetens källa väntar man sej att det nån gång ska dyka upp en ljusglimt av storsinthet och medkänsla. Men tvärtom, Herren är inte bara totalt hänsynslös, han är också småskuren och bakslug. En gång lurar han israeliterna på konfekten – vilken består i att förfölja och plundra en redan slagen stam – därför att någon av dem hade ätit honung, vilket han förbjudit. Sen visade det sej dock att den skyldige var en av de stora krigsmännen, och därför fick de amnesti och fritt fram.

En annan gång lurar han det erövrade folket att göra motstånd mot israeliterna i stället för att låta sej invaderas. På så sätt får israeliterna nämligen tillfälle att förgöra dem till sista man, som han hade lovat Moses! Inför en särskilt viktig och svår erövring tillgriper Herren olika knep för att radikalt minska antalet tillgängliga krigsmän, ty annars skulle de kunna inbilla sej att deras seger berodde på deras egen kraft och inte helt och hållet på Herren!

Jag hade hoppats att Gud skulle utvecklas vartefter GT framskred – verket avspeglar dock åtskilliga sekler, till och med årtusenden, och skrevs av många olika författare. Men tyvärr. Ända fram till slutet av de kanoniska böckerna förbannar han, hotar, hämnas, straffar och lovar guld och gröna skogar åt dem som lyder och prisar honom. Han låter torkan härja för att man har försummat hans tempel och förbättrat sina egna hus. Han låter olyckan drabba för sånt som att man samlar ved på sabbaten eller äter kött med blodet kvar. Han skall drabba med torka alla folk som icke drager till Jerusalem för att tillbe honom. "Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka och alla som handlar orätt bli till halm - Ni skall trampa ner de onda, de skall bli till stoft under era fötter -".

Den banbrytande språkforskaren och psykohistorikern Julian Jaynes har karakteriserat språket och beteendet hos GT:s gud som typiskt för en psykotisk mördare. De gruvligheter som Herren tidigare själv hävt ur sej via Moses eller olika profeters munnar står de så småningom för själva, och behagar Herren med dem. I psaltaren tilltalas Babel, ödeläggelsens stad, så här: "Lycklig är den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan".

Vi är vana att betrakta monoteismen som ett självklart steg uppåt i mänsklighetens utveckling, men jag börjar tvivla. Dels på grund av det hat och det våld den gett upphov till, dels efter förnyat studium av GT. Där framträder så kristallklart att monoteismens ursprung är mänskligt infantil svartsjuka, fåfänga och neurotiskt kontrollbehov. Det finns trots allt religioner som omfattar idén om alltings yttersta och innersta enhet, och ändå ser det som naturligt att denna enhet tar sej tusen olika manifestationer och uppenbarelseformer.

Gudar är projektioner av människors inre, och de avspeglar alltid mänskliga erfarenheter. Herren är ett samlingsporträtt av många tyranniska stamfäder i patriarkatets ursprungsfas, när det hade att till varje pris kämpa ner de rådande gudinnekulturerna. Därav de extrema aggressionerna, terrorn, storhetsvansinnet, den patologiska svartsjukan.

Det är ingen tillfällighet att det är just i de områden där modersgudinnorna hade dominerat längst och starkast som det idag råder ett särskilt elakartat kvinnoförtryck. Kollisionen mellan de två systemen och världsbilderna blev våldsammast där. (Det gäller sydöstra Europa, Balkan, Mindre Asien och Mellanöstern.) Det finns också spår av liknande händelser på platser i Indien och Kina, där högtstående gudinnekulturer slogs sönder av invaderande folk med patriarkala krigsgudar, med hårt kvinnoförtryck som följd.

Herren är alltså bara en av många krigsgudar som deltar i historiens största skifte. Detta hade redan pågått i mer än tusen år. Men genom att GT kom på pränt och fick ett inflytande i tre stora religioner – judendomen, kristendomen och islam – fick han ett grepp om sinnena som än idag gör sej starkt gällande.

Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna. Han är en fullblodsnazist, med modernt språkbruk, och det är ju vad nyöversättningen eftersträvar? Ett ord som når fram till dagens ungdom! Han är det enligt sju kriterier:

1)   Han kräver rasism.

2)   Han kräver etnisk rensning.

3)   Han kräver ideologisk oförsonlighet.

4)   Han motarbetar fredsavtal.

5)   Han föraktar kvinnor djupt och ser dem främst som fortplantningsorgan.

6)   Han dyrkar våldet och den fysiska styrkan.

7)   Han har ett utvalt folk som han ger en mission att driva bort eller lägga under sej alla folk som står i vägen för dess upphöjdhet.

Detta är ingen nidbild. Den går att belägga med hundratals citat, och den framträder också genom hela det andliga och psykologiska klimat som råder i GT. Det har länge varit omöjligt att ens tala om den stora inre överensstämmelsen mellan nazismen och den gammaltestamentlige guden. Den framstående judiske författaren George Steiner har försökt provocera fram en öppenhet kring detta, men förgäves.

Vår egen Gustaf Fröding, vars bildning var mycket djupare än de flesta känner till, skrev den starka dikten "Herran steg över Khorasan", som 1896 publicerades i samma diktsamling som "En morgondröm", och var en av de texter som anfördes som skäl att åtala skalden. Dikten är en vision av Herren som själv skapar det onda som han bestraffar, som själv är förebilden till de onda despoter han förgör.

Det har varit mycket engagemang kring "uppgörelser" på senare år. Man har krävt och utfört uppgörelser med många som någon gång varit nazianstuckna eller kommunist-sympatisörer. I bästa fall har det lett till djupare insikter i de processer som drar in människor i totalitära rörelser. När får vi en uppgörelse värd namnet med GT och dess gud? Kan den någonsin ske inom kyrkan? Jag menar inte att en ny skuldbeläggning ska dra igång. Jag menar en uppgörelse med en av skuld- och strafftänkandets urkällor.

Ett huvudmotiv till att överföra detta makabra dokument till modern svenska har varit: "Språket i den gamla versionen nådde inte fram till dagens ungdom". Man vill alltså sprida det här till dagens ungdom. Det finns då, som jag ser det, i sin tur tre tänkbara förklaringar till denna önskan.

1)   Man ser fortfarande GT som en helig skrift, med något slags gudomlig sanktion.

2)   Man anser kännedom om GT vara nödvändig för vår allmänbildning och kontakten med "våra rötter".

3)   Man ser GT som ett viktigt historiskt dokument, som visar vilken fasansfull bakgrund de tre världsreligionerna judendom, kristendom och islam egentligen har.

Genom en nyöversättning kan man spola bort alla dimmor av helighet kring Böckernas Bok och göra upp med hela det järngrepp av skuld och skräck som hindrat vår mentala utveckling länge nog. Det tredje motivet är för mej det enda rimliga och hållbara, men också det mest osannolika. Jag ska återkomma till detta.

När det gäller de fundamentalister som betraktar GT som Guds ord kan jag bara innerligt hoppas att de aldrig har läst texten ordentligt, eller att de har lite svårt att fatta vad där står. Vi kan alla vara mycket tacksamma att de flesta av dem trots allt avstår från att handla i enlighet med Herrens påbud.

I kulturkretsar åberopas främst det andra motivet, gärna påbyggt med de obestridliga litterära kvaliteterna i vissa texter, som skäl nog att nyöversätta dem. Men då kunde man med fördel ha valt ut enbart vissa delar – förslagsvis Genesis, Ruts bok, Ordspråks-boken, Predikaren, Höga Visan och möjligen några till – och äntligen blivit av med de värsta och längsta avsnitten. Men också detta hade varit tveksamt, eftersom det är just i den särpräglade ålderdomliga språkdräkten som nämnda texter har gått in i kulturarvet.

Att bara behålla vad man vill ha kvar och förkasta resten skulle vara helt i linje med traditionen. När GT slutligen fastställdes på 400-talet före Kristus hade redan en rad omredigeringar företagits för att dölja spåren av den besegrade kulturen. När Nya Testamentet antogs definitivt år 367 e. Kr. förkastades de evangelier som inte ansågs lämpliga, och som återfanns för inte så längesen. Samtidigt antogs GT som en del av de kristnas heliga bok. Den som svarade för slutredigeringen var kyrkofadern Hieronymus, som ansåg att "fruktan anstår kvinnan. Kvinnan och slaven anstår darrningar". Senare kom GT:s berättelser att tas upp även av islam.

Höga Visan har alltid framstått som något helt väsensfrämmande för det övriga innehållet. Från ingenstans uppstår plötsligt två fria jämbördiga människor som älskar varann med en skuldlös sexualitet och en betvingande livsdyrkan. Dateringen sägs fortfarande vara oklar, men all psykologisk sannolikhet talar för att Höga Visans ursprung måste härledas till den föregående, mer livsbejakande kulturen.

Den gränslösa toleransen inför intoleransens gud i GT brukar motiveras med två huvudargument:

1)   Det hela är bara historia och mycket tidsbundet. Man ska komma ihåg att världen var sån på den tiden.

2)   Människans natur är nu en gång så här, och det är tidlösa och allmängiltiga lagar som gestaltas i GT.

De här två argumenten är svåra att förena. Är GT så väldigt tidsbundet kan det ju knappast vara tidlöst och allmängiltigt, och ännu mindre någon moralisk vägledning idag. Men dessutom är båda dessa argument var för sig ytterst tvivelaktiga.

Visst, "världen var sån" där och då, men Jehova och hans underhuggare hade också länge verksamt bidragit till att göra den sån. Det hade då i flera tusen år funnits mer utvecklade kulturer och vida mer människovänliga levnadssätt. Någon har kallat GT för gudinnekulturernas dödsbok. Man kan också, som Anita Goldman i ett radioprogram nyligen, se GT som "patriarkatets första kampskrift". Om detta finns nu en betydande dokumentation och kunskap som få bryr sig om i Sverige.

En av de få som vet någonting om det är Birgitta Onsell, som med stor svart humor skildrat "galna gudar och glömda gudinnor". I sin senaste bok Avklädd gud (Carlssons 1999) skildrar hon sina försök att föra dialog med kyrkans män. Både roligt och rörande beskriver hon den process som ledde henne fram till bildandet av gruppen Tealogerna, som gör just vad namnet anger, nämligen studerar gudinnors historia och kulter.

Det hade kanske aldrig blivit av, om de hade bemötts med ett minimum av förståelse när Onsell och en grupp medsystrar under nio år fösökte få Bibelkommissionen att skriva ett kort förord till GT, där kvinnornas frånvaro och det monumentala kvinnoföraktet skulle förklaras såsom historiskt betingat. Ett mycket modest krav, måste jag säja. Det var inte tal om att stryka något eller fälla några domar.

Upplevelsen av kyrkans kompakta mur ledde till bildandet av Upprörelsen, som har två punkter på sitt program: krav på ett förklarande förord till GT, samt skapandet av ett Testamente 2000 – en samling texter hämtade från hela världen, för att få en uppslutning kring det väsentliga, det som förenar: rädda jorden, framtiden, människan - skapelsens stora gemenskapsbok, grundad på det globala kärleksbudet.

Inte heller Upprörelsen mötte någon förståelse. Tvärtom haglade hånet och föraktet även från kulturetablissemanget. Femton feministteologer tog också avstånd. Onsell beskylldes, helt felaktigt, för att ha ambitionen att själv skriva ett nytt testamente, det vill säga grunda en ny religion. Dock motionerade riksdagskvinnor vid tre tillfällen om ett förord, utan framgång.

Nu är slaget förlorat, och nu är Tealogerna det verkställande organet för Upprörelsen. Onsells avsikt var den enkla och välmenta att "avbörda framtiden historiens ogud". Jag tror det var en stor dumhet ur kyrkans perspektiv att inte ta tillfället i akt att börja distansiera sej från GT. Det hade varit mycket klokt nu när kyrkan ska klara sej på egen hand, och den samtidigt drar till sej kvinnor som präster. De har redan påverkat predikotonen i humanare riktning.

Förr, när man råkade sätta på radion vid gudstjänstdags, så fick man ofelbart höra vilken syndig stackare man var, hur skyldig och värdelös utan Guds nåd. Det viktigaste verkade vara att man inte skulle inbilla sej att man kunde klara av nånting utan Guds hjälp – en spikrak linje från GT. Numera är detta inte alls så vanligt. Med många kvinnor i kyrkan blir det mer av Nya Testamentet och mindre av GT, och det kanske vore kyrkans räddning.

Annars måste jag säja att läsning av GT trots allt ger en upplevelse av att mänskligheten kan utvecklas. Visserligen händer liknande saker hela tiden än idag, men det finns ändå en mycket stor världsopinion som inte längre vill ha det så. Vi har alltså fått en nyöversättning för att inte "förlora kontakten med våra kulturella rötter". Låt oss då äntligen gå till grunden med det här och se om det verkligen är dessa rötter vi vill växa vidare på.

Nyöversättningen skulle kunna få det goda med sej att det klarare framträder vad GT egentligen står för och vilka motiv och krafter som härskar där. Allt detta har genom det ålderdomliga språket fått en kulturell patina som bedövat känsligheten för vad det egentligen står. Massakrer i GT får liksom en högre dignitet än andra massakrer. Alltjämt är det nånting i det magistrala och tveklöst auktoritära tilltalet som får många att närmast reflexmässigt böja nacken i vördnad när de hör det.

Självklart har såväl judendom som kristendom sen länge utvecklats långt förbi den monstruöse guden i GT. Men vill man vara någorlunda konsekvent i sina uppgörelser med nazism och kommunism så kan man inte anbefalla GT till dagens ungdom såsom "vår värdegrund". Då måste man istället erkänna att större delen av GT speglar en mänsklig katastrof och en psykohistorisk återvändsgränd som måste överges.

Den aktuella kontroversen bland arkeologer om vad som verkligen har hänt av allt som berättas i GT, den påverkar inte alls den här frågan. Det handlar om den text och den Gud som den svenska statskyrkan i alla år har trott på och ändå krävt ödmjukhet och vördnad för. Liksom alla senare totalitära rörelser bygger GT på förfalskning av det förflutna och förtigande och utplåning av alla spår som visar att något helt annat har funnits. I GT:s fall har denna strävan varit så framgångsrik att en stor del av eftervärlden faktiskt har trott och fortfarande tror att dess verklighetsbild och människosyn är identisk med "den mänskliga naturen". Det är den man lär känna i GT, anses det, och den är ju "evig".

Sanningen är alltså att texterna i GT tillkom under ett par tusen år, just den period när den föregående kulturen kämpades ner och förintades, tills det enda som återstod var de många samstämmiga myterna och en mängd fascinerande fragment som arkeologerna grävt fram och rekonstruerat, främst under vårt sekel.

Trots utrensningarna finns det några exempel kvar i GT som visar hur utplånandet kunde gå till. Ett slags gudinnebilder kallades asheror, efter den stora västsemitiska kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Ashera. Hon hade bland annat 400 profeter, som alla slaktades. "Ingen slapp undan", som vanligt. Bildstoderna höggs ner och platsen där de stått fylldes med människoben.

En fenicisk kungadotter vid namn Isebel, gift med en israelisk kung, önskade återinföra gudinnereligionen i Israel. En annan kung vid namn Jehu lät då sina hästar trampa ner henne. Herren hade talat genom sin tjänare Elia och sagt: "På Jisreels åkerfält skall hundarna äta upp Isebels kött. Och Isebels döda kropp skall ligga som gödsel på marken på Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är Isebel".

När det gäller Genesis, skapelseberättelsen, har det blivit allt tydligare att den är en propagandaskrift. Det är de segrande prästernas försök att förklara varför allt blev sämre än det varit, och varför kvinnan bar skulden, och att kvinnans kunskapssökande var det största brottet. Ormen var, liksom trädet och frukten, gudinnans symbol och blev nu evigt förbannad. Senare fick även hennes tjurhorn bli Djävulens attribut. (Jag har utvecklat detta närmare i Ordfront Magasin 2/95).

Utraderandet av gudinnekulturen under perioden 3500 till 1000 f. Kr. var så radikalt och grundligt att det fungerar än idag. Kunskapen om dem har mycket svårt att tränga in. Många tror att det rör sej om nåt slags flummigt feministiskt önsketänkande och tycker inte att de behöver befatta sej med den oerhört märkliga dokumentation som vuxit fram under senare decennier.

I den sorgligt förbisedda boken Drömmen om makt. Historien om människans kamp mot det levande (Nya Doxa 1998) ger paret Björn och Helena Magnér en historisk översikt över människans inre utveckling. På grundval av en stor beläsenhet gör de också en djupdykning i de psykologiska konsekvenserna av olika system. De anser allt tyda på att de ursprungliga matristiska samhällena (observera att det aldrig har existerat matriarkat, det vill säga omvända patriarkat) står närmare människans begåvning för socialt liv. Krig och förtryck växer fram och ökar parallellt med patriarkatet och den så kallade civilisationen.

Det handlar inte om att kvinnor skulle vara "bättre" än män eller något liknande. Män utgjorde halva befolkningen även under den långa, mer fredliga gudinne-epoken. Det handlar om att olika system skapar helt olika mentaliteter i ett samhälle. Naturens gudinna, eller Modergudinnan var en livgivande, närande och läkande gudom som innefattade även döden i ett cykliskt kretslopp. Tron på en sån här gudomlighet genomsyrade allt, enligt de arkeologer som bland annat haft hand om utgrävningarna på Kreta och i Anatolien. Den gav av allt att döma en större tillit till livet och andra människor och gav friare utlopp åt de psykiska energierna. Vi ser dagligen överallt omkring oss de fruktansvärda kedjereaktionerna av det ödesdigra skiftet för femtusen år sen.

Tron på en allsmäktig, allseende gud som krävde total lydnad, straffade och hämnades all olydnad och som kände till även förbjudna tankar och känslor, skapade en mentalitet av skuldkänslor, misstänksamhet och självhat. Detta projicerades i sin tur ofta på godkända syndabockar och ledde till förföljelser. Och denna gud inte bara legitimerade krig, han uppmanade ständigt till nya krig.

Genom GT har många generationer bibringats föreställningen att de krig som israeliterna utkämpade var rättfärdiga, för att inte säja heliga. Sedan dess har heliga krig ingått i repertoaren hos många folk som haft eller har någon av de tre religioner där GT ingår som andlig källskrift. Alla kan de där finna både legitimation och inspiration.

Historien är alltid segrarnas. Men numera försöker många historiker lyfta fram också förlorarnas perspektiv. När det gäller krigsförbrytelser i den större skalan brukar vi numera försöka lyfta fram de krossades verklighet, förstå deras lidanden och se det hela ur deras synvinkel. Vi lägger numera - smickrar vi oss med – vikt vid att genomskåda propagandalögnerna, ställa oss på de svagares sida och söka sanningen bakom de retoriska dimridåerna.

Inte så när det gäller GT. Då är det bara "vårt kulturarv" och "våra rötter" som gäller. Det är "omistliga texter" och "ett kitt genom seklerna". Men det är inte så att vi förlorat kontakten med våra rötter om vi inte för alltid håller nära kontakt med GT. Det är tvärtom så, att GT har hindrat oss länge nog från att få tillbaka kontakten med dessa rötter.

De gängse föreställningarna om människan bygger på några få procent av vår arts historia. Patriarkatet har alltid velat få oss att tro, att den psykologiska struktur som det skapar är människans egentliga natur och att denna är evig och oföränderlig. Men människonaturen är förvisso varken evig eller oföränderlig. Vi är ytterst sårbara, och vi är också mycket påverkbara, utöver vår gemensamma biologiska grund.

Människan styrs i hög grad av sina föreställningar om verkligheten och sina förväntningar på den. Hon kan mycket lätt skrämmas in i olika destruktiva tanke- och handlingsmönster. Patriarkatet skapade en känslomässig separation mellan man och kvinna, med oöverskådliga konsekvenser. Fixeringen vid den ende allsmäktige guden skapade dessutom en alienation från de egna känslorna och behoven. Det gällde att ständigt utröna vad som var Guds vilja och sätta den i första hand. Så lades en depressiv hinna över det levande och skapande. Ensamheten växte fram, också mellan människan och naturen, ty människan var ensam utvald att som Guds avbild härska över den.

På så sätt kom också många senare uppror mot kyrkor och religioner att präglas av det patriarkala mönstret, bland annat den naturvetenskapliga revolutionen. Människan var nu inte längre Guds avbild, hon var i Guds ställe. Hon övertog Herrens roll som naturens ägare och behärskare. Människan, det vill säga Mannen, kunde befria sej från Herrens härskardöme genom att själv bli skapelsens betvingare och högste kontrollör av allt och alla.

En rad gåtor uppstiger ur läsningen av GT. Har folk egentligen aldrig läst GT de senaste hundra åren? Hur har de annars tyst kunnat acceptera det här? Hur har de kristna kunnat acceptera att Herren både talar och handlar på ett sätt som står i direkt strid med allt som Jesus av Nasaret lärde ut? Har de inte vågat knysta, eller har de trott att Gud måste ha haft rätt eftersom han var allgod? Har de sett GT:s gud som en mänsklig förvillelse, utan att tala om det för oss andra? Har det internt pågått uppgörelser som inte ansetts lämpade för menighetens öron? Eller anser kyrkan att Herren var ett mänskligt påfund fram till en viss tidpunkt, för att därefter bli gudomlig, och i så fall, när hände det?

Jag känner inte till något större verk där kvinnorna är så till den grad frånvarande som de är i GT. Mannen står i dialog med Herren, medan kvinnans likhet med boskapen klart framgår, inte bara av tionde budet. Herren själv är tydligt en dåtida man, men saknar allt intresse för kvinnor. Som flera har påpekat tycks i stället Israel vara ett slags dåtida hustru för honom. Israel utsätts för ständig styrning, stränghet och tuktan i ett slags påstådd kärleksfullhet.

Ingen av oss förmår fatta de vittgående konsekvenser som kvinnans förslavning har inneburit. Barnen präglades av en slav-herre-mentalitet. Kärleken blev ett maktspel för kvinnan, ofta hennes enda strategiska vapen, vilket i sin tur drabbade mannen lika hårt. Det som är ägnat att vara en ständigt återkommande glädjekälla förgiftades och förvandlades till ett lidande för ett oändligt antal kvinnor och är så än idag.

Mannen drevs in i fångvaktarens glädjelösa roll. Makt, rädsla och förakt som är kärlekens fiender vävdes nu in i den med tusen trådar. Sexualiteten, som varit öppen och avspänd, blev nu syndig, utöver själva avlandet, främst av söner. När den sexuella frigörelsen äntligen ägde rum kom den mest att kalkera den privilegierade mannens beteende i feodalsamhället. Den känslomässiga frigörelsen återstår ännu.

"Rädsla urholkar själen", det är en stor sanning. Och rädslan är kanske det mest olycksbringande av allt vad GT har främjat hos oss. Det är ingen slump att gudsfruktan blev det ord som kom att betyda gudstro. Rädsla var helt enkelt den dominerande känslan inför Den Höga Herren, såsom i himlen så ock på jorden. Visst har den lättat betydligt, men fortfarande lever den kvar i former som vi knappt är medvetna om. Den idag beundrade "kaxigheten" är ett symtom på detta. Den som är orädd behöver inte vara kaxig.

Vad den känslomässiga frigörelsen skulle innebära kan vi bara ana. Men den kan aldrig komma till stånd så länge vi tror att den människosyn som har präglat vår kultur är identisk med vår natur. Om den nya översättningen av GT kunde leda till en verklig uppgörelse med det här så kallade kulturarvet, och ett intresse för det som krossades, så skulle Bibelkommissionens långa och idoga arbete till slut bli fruktbärande.

Eva Moberg